Fundis i realoskläder?

2017-02-17 12:30

Miljöpartiet består av en mångfald av människor med en mångfald av bakgrunder och ingångar i politiken. Den klassiska uppdelningen i ”fundis” och ”realos” är allt för simpel för att beskriva den regnbåge av åsikter som förenas i den gröna ideologin, sammanfattad i de tre solidariteterna:

solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet
solidaritet med kommande generationer
solidaritet med världens alla människor

Ändå har det senaste årets prövningar fått det att framstå som om det var just två läger i partiet. Och tycker man som den ena gruppen i en fråga, så måste man tycka som samma grupp i en annan fråga. Och har man något uppdrag i riksorganisationen så tillhör man automatiskt den ena gruppen, vad man än tycker i övrigt. Man är antingen med ledningen eller emot.

Det här kategoriserandet och alla antaganden om varandras åsikter fördummar debatten och försvårar kommunikation och ömsesidig förståelse i den gröna rörelsen. Vilket är jäkligt onödigt, eftersom vi är som starkast när hela paletten är med och samverkar. Och ”ledningen” är också långt ifrån homogen. Så jag tänker här göra ett försök att nyansera fundis/realos-konflikten något, utifrån de missförstånd och fördomar jag själv ofta springer på. Även detta inlägg kommer naturligtvis av pedagogiska skäl att vara en grov förenkling av verkligheten, men jag hoppas att det kan vara ett steg på väg mot mindre polariserad kommunikation.

Jag ser (för egen del) främst fyra olika områden inom vilka det (för tillfället) finns någon form av (i brist på bättre begrepp) fundis-realos-skala: Ekonomisk politik, strategi, kommunikation och intern kritik. Samma person kan vara ”fundis” inom det ena och ”realos” inom det andra. Eller mitt emellan, då det är en skala med nyanser, inte något svartvitt undantag i en i övrigt nyanserad och komplex värld. Jag går nedan igenom dem ett och ett. I slutet berättar jag var jag själv står i mina egenpåhittade kategorier.

OBS: Inga gröna åsikter är bättre eller mer miljöpartistiska än andra. Vi kompletterar varandra, och vi är alla mer komplexa än även nedanstående skalor!

Ekonomisk politik

Det finns naturligtvis många olika politiska nyansskillnader inom den gröna rörelsen. Vi har den klassiska höger-vänsterskalan, vi har grader av liberalism/individualism, vi har olika feministiska inriktningar, vi har olika perspektiv på enskilda sakfrågor och olika prioriteringar. Men de flesta av de skillnaderna upplevs för många som relativt små och lättkompromissade jämfört med det som rör den ekonomiska politiken. Här går skalan mellan miljöekonomi och ekologisk ekonomi. Mellan hållbar tillväxt och tillväxtkritik, mellan grön arbetslinje och grön fritidslinje, mellan fokus på teknikoptimism eller konsumtionskritik, osv. En gradering skulle kunna se ut så här:

ekonomiskala

Strategi

Parlamentarism eller aktivism? Borde vi sikta på att sitta i regering eller inte? Ska vi göra så gott det går eller vara principfasta? Hur stora ska vi vara för att ta steget in i regering? Hur långt är vi beredda att kompromissa? Borde vi sitta i opposition tills vi har egen majoritet? Är utgångspunkten att utvärdera regeringssamverkan efter vårt partiprogram, vårt valmanifest, nuläget eller förmodade läget med en alternativ regering? Här finns en stor bredd av övertygelser inom partiet, med extremvarianterna åt båda håll. Var man ligger på denna skala (snarare än faktiska politiska åsikter), ger helt olika tolkningar av vad som är politiska framgångar och därmed grogrund för en hel del irritation och missförstånd.

regeringskala

Kommunikation

Det finns olika syn på hur vi ska kommunicera externt. Ska vi anpassa tonen till omgivningen och förslagen till en större målgrupp, eller ska vi vara visionära opinionsbildare? Ska vi växa som parti genom att hitta det (vi tror) många av väljarna brinner för, eller genom att försöka få väljarna att brinna för våra frågor? Ska vi vara tysta om förslag vi tror kan reta upp folk, även om vi tror det är bra förslag? Ska vi kampanja på i första hand dagspolitik, eller vilket samhälle vi drömmer om i framtiden om vi fick bestämma själva? De flesta är nog överens att vi ska försöka med konststycket att göra både och, men tyngpunkten brukar trots allt ligga åt ena eller andra hållet. Följa opinion eller bilda opinion?

kommunikationskala

Intern kritik

En sak som orsakat stora slitningar det senaste året är synen på hur intern kritik bör framföras. Medan vissa tar en enskild fika med sin regionala förtroenderådsrepresentant och försiktigt framför en något avvikande synpunkt skriver andra artiklar på DN debatt om förlorade kompasser och sålda själar. Och så hela skalan däremellan – som dock försvårats av brist på bekväma tekniska lösningar för interndebatt och varierande välutvecklade lokala/regionala strukturer.

internskala

 

Jag då?

Ska jag passa in mig på ovanstående skalor skulle jag nog hamna ungefär som nedan, och som synes blir det svårt att placera in mig i en tvåfackslösning. Möjligtvis kan man kalla mig en fundis i realoskläder? Eller kanske det i mitt tycke briljanta begreppet ”visionär realist”.

min skala

Ekonomi – Jag är utbildad ekologisk ekonom, och min övertygelse är att hållbar utveckling kräver att vi inser att inget kan växa exponentiellt för evigt. Vi behöver bygga en samhällsekonomi som inte är beroende av tillväxt, och vi måste ha andra mål för utvecklingen, som ekologisk och social hållbarhet och välmående. Att jag inte satt mig riktigt hela vägen ut till höger på skalan är för att jag inte tycker att vi specifikt behöver ha mål om nedväxt heller, utan tycker att ekonomin får bli så stor eller liten som den blir helt enkelt, så länge vi och planeten mår bra.

Regering – Flerårig erfarenhet av kommunstyre har gett mig insikter i hur långt man faktiskt kan komma genom tålamod och kompromiss. (Som exempel var Västerås 2016 årets miljökommun, årets skolmatskommun och årets energikommun, efter tio år med MP i styret.) Jag vet att det inte bara handlar om de stora vinsterna, utan minst lika mycket om att finnas där i maktens korridorer i vardagen och i tusentals små steg vända utvecklingen åt grönare håll. Och vi har helt enkelt inte tid att vänta på ett bättre tillfälle – planeten behöver räddas nu! Ovanstående kräver dock naturligtvis att det faktiskt går åt rätt håll, och att vi har några grundläggande principer vi inte går emot.

Kommunikation – Jag tror att vi måste våga ta även de svåra och komplexa diskussionerna. Sen bör vi naturligtvis formulera oss klokt och pedagogiskt, men jag tycker att vi borde sticka ut hakan mer än vi gjort på senare år. Vi måste vara ärliga i att stora förändringar krävs – men också visa att annorlunda inte måste vara sämre. Tvärtom! Det är dock svårt att kommunicera komplexa problem och långsiktiga lösningar på löpsedlar, och regeringssamverkan kräver viss smidighet jämtemot dagspolitiken, så här måste vi fundera på metodiken. Vem ska framföra vad när?

Internt – Vi har nog med ”fiender” utanför den gröna rörelsen utan att vara våra egna. Vi bör stötta varandra och negativ kritik bör framföras direkt eller genom formella interna kanaler. Det gynnar ingen grön när vi kastar skit på varandra i media. Däremot tror jag på öppenhet och transparens, och ser gärna att mångfalden av gröna infallsvinklar får blomma även offentligt. Men lyft hellre det du tycker, än tala ner andras åsikter eller insatser. Komplettera varandra. Gärna med en uns smidighet och samverkan gällande medial strategi.

Du då?

Det här är de områden som just jag just idag kände behov av att särskilja, då de varit föremål för en hel del konstiga diskussioner och missförstånd de senaste månaderna. Det är inte tänkt som någon form av facit, utan som en tankeställare och utgångspunkt för en mer nyanserad diskussion. Var hamnar du i ovanstående skalor? Vilka andra områden ser du? Eller vilka andra ändar på skalorna?

Framförallt: Hur ska vi bäst hantera våra olikheter – som så klart är långt mer komplexa än ovanstående tankelek – på ett sätt som tar fram det bästa ur oss alla och stärker den gröna rörelsen?

Marléne Tamlin
info@cogito.nu

Goda nyheter

2016-03-23 12:14

Landminor och splitterbomber hör till de mest sataniska verktygen i moderna krig eftersom de finns kvar när de stridande har försvunnits, kanske t o m försonats. Och de används fortfarande, trots internationella överenskommelser; varken USA, Ryssland, Kina eller Indien har skrivit under det s k Ottawa-fördraget mot landminor (som snart är 20 år!). Även Sverige har splitterbomber och USA har släppt ofattbara 270 miljoner splitterbomber över det lilla landet Laos. Det är mer än 20 ton per kvadratkilometer.

Det här är nu inga goda nyheter; det är inga nyheter alls. Vi vet att tusentals människor dör och skadas varje år och stora markområden kan inte användas. Med nuvarande takt sägs det ta 2000 år att röja all minerad eller bombad mark.

Men ibland stöter  man på nyheter som ändå ger lite hopp. Jag ska berätta om tre som är ganska low-tech och kostnadseffektiva eftersom de handlar om råttor, flugor och boskapshjordar.

Råttor är som bekant intelligenta djur och har en känslig nos, i klass med hundar. Det är inte svårt att träna dem att hitta sprängämnen. Därför har man börjat använda en sorts afrikanska jätteråttor för att hitta minor. Djuren är så lätta att de inte utlöser minorna och så effektiva att de söker av ett område på 20 minuter som skulle kräva flera dagar med metalldetektorer.

De här råttorna är ganska långlivade och tåliga eftersom de härstammar från Afrika och det är viktigt eftersom det kostar 50.000 kr att få fram en tränad råtta. Och deras nos har nu också fått en annan användning i Tanzania: att spåra tuberkulossmittade. TBC är ju en mycket farlig och alltmer spridd sjukdom. Det finns laboratoriemetoder också men de är dyra och missar många fall. Råttorna missar nästan inga och tillsammans ger metoderna god säkerhet. HIV-patienter har också ofta TBC och här är råttorna effektivast eftersom deras TBC ofta går under radarn i laboratorietesten. Och återigen: det är effektivt – kostar bara en tiondel av  laboratorietesterna.

Här öppnar sig ännu större möjligheter. Det är känt att hundar kan reagera på cancer hos människor och man anar att djur kan få en större roll för screening av andra sjukdomar – liksom de kan sniffa upp narkotika (The Guardian har skrivit om detta).

Nästa djur att träda i människans tjänst kan bli vapenflugan. Särskilt i varma och fattiga länder är sophögarna ett elände. Tänk då om man kan förvandla stinkande biologiskt avfall till något värdefullt? Det gör vapenflugan. Den lägger tusentals ägg som raskt blir till feta larver som t o m slukar ren skit. På några veckor ökar de 20.000 gånger i vikt. Ett ton hushållsavfall blir till 200 kg larver och dessutom 200 kg kompostjord. Resten blir vatten och koldioxid. Det sista låter kanske lite oroande ur klimatsynpunkt men om avfallet istället hade förmultnat hade det givit metan som är 25 gånger skadligare för klimatet!

Larverna är dessutom mycket värdefulla. Ett ton avfall ger larver för 1000 kr. Det är ett utmärkt proteinrikt foder för både grisar, kycklingar och fiskar som kan ersätta soja och fiskmjöl. Och man minskar avfallshögarna (och de här flugorna smittar inte; de flyger knappast). Odlingen skapar inkomster och vettiga jobb som är förhållandevis low-tech och därmed öppna för många.

Det är två envetna forskare på Ultuna som jobbar med detta som kan bli hur stort som helst – larverna kan odlas överallt (även i Sverige). Jag önskar dem all lycka på den lite krångliga vägen att få ut detta (mer att läsa i Ingenjören 2016/1).

Så boskapshjordarna som trampar ner och äter rent på savannen. Säger åtminstone den konventionella visdomen. Inte alls säger en motvalls forskare, Allan Savory. Ökenspridningen beror på vanvård och med ”holistiskt bete” kan man vända utvecklingen och förvandla nergången mark till bördig. Savory visar många slående exempel på detta i ett berömt TED-framträdande. Hans metod innebär en noga anpassad belastning där betesdjuren också trampar till växtligheten och därmed bereder marken för nästa växtsäsong. Enligt Savory kan detta också leda till en kraftig kolinlagring i marken till gagn för klimatet.

Påståendet om kolinlagringen har mött mycket kritik men hans TED-talk är bestickande. Jag vill så gärna att det åtminstone ska vara möjligt att bromsa ökenspridningen så som han visar i sina bilder. Jag vill se vapenflugan som en miljon- eller snarare miljardindustri till fromma för regnskogar och fiskbestånd. Och att tusentals afrikanska jätteråttor ska sättas in överallt där människor plågas av gömda minor. Och varför inte? Detta handlar mer om att dela på kunskaper än att investera pengar; det handlar om biologiska system, inte high tech . I biståndskretsar talar man om ”replikabilitet” – hur projekt som initierats av experter utifrån, ska kunna mångfaldigas utan sådant stöd. Det borde inte vara så svårt i de här fallen. Och då har vi goda nyheter.

 Christer Sanne

Vårds Ände

2016-03-14 10:05

Tio dagar på sjukhus med sängläge, smärta och dropptillförsel i en akut behandling gav mig osökt tillfälle till några reflexioner.

Oaktat landstingens egna maxade budgetar kostar vården hundratals miljarder från statskassans cirka 900 miljarder. En av de mest vitala sektorerna i samhällslivet, således, inte bara i pengar räknat utan även som politikområde och som helt livsavgörande i vardagen i smått och stort för hela befolkningen. Sjuk- och hälsovården är verkligen bland den utbyggda välfärdsstatens allra mest centrala institutioner. – Vi är alla högst berörda!

I Sverige idag är man extremt duktig på det akuta omhändertagandet, no doubt, liksom på specifika provtagningar, diagnoser och ingrepp. Men för att främja det långsiktiga läkandet märkte dock en amatör som jag att det saknas alltför mycket av helhetstänkande och en genomtänkt total-miljö!

Det man omges med i sjukhusmiljön är tvärtom nästan kontraproduktivt, om ni frågar mig. Allt från det konstanta stillasittandet, inomhusluftens brist på syre och fräschör, avsaknad av vacker utsikt och grönska. Okänslig färg- och ljussättning, fula textilier och plastblommor. Skyltar och budskap, information och meddelanden som strösslas ut på väggar och bord utan helhet, estetik eller systematik. Drivor av usla tidningar och en TV som står på och bara mal ut renodlad skit. Torftigt, plastigt, ogenomtänkt. Inte ens alltid strikt funktionellt.

Särskilt bör nivån på MAT-, KOST- och NÄRINGsambitionerna i det som serveras patienterna nämnas. Helt ner-reducerat från en eventuell status som livs-medel, dvs livsbefrämjande, till en död materia som i fula plastlådor administreras in i ens organism... Som det verkar helt oaktat patientens smakpreferenser, ingrediensernas olika verkan, skönhet eller matchning mot sjukdom och kroppstyp.

Tag det gamla goda begreppet skonkost, som varje husmor med självaktning för bara tjugo år sedan kunde sätta ihop till en magsjuk. Idag var det ersatt med ett ”trial and error”-förfarande, det vill säga prova och ät och se vad som funkar! Jag som bukspottkörtel-inflammerad gavs till exempel starkt kryddig SILL till frukost.

Där jag behandlades återfanns vidare en malplacerad sjukhuskiosk med vidhängande mini-café. Den tilläts blockera det enda vackra inredningselementen i centralhallen; två stora vackert utmejslade monumentala granitblock. Vården tillät entreprenören dessutom att verka i detta känsliga sammanhang utan kunskap om verkan av sitt utbud till de sjuka; cellofanförpackat kemikalieskräp att fetma till sig på, tillsammans med Cocacolan och kaffet. Ingen färskpressad juice, inga nötter eller rawfoodkakor, ingen ekofrukt. Ja, ni förstår.

Säkerligen finns här och där i landet enskilda sjukhus, vårdinrättningar eller avdelningar som jobbar på både matkultur, grönska, grön rehabilitering, kultur-på-recept, sjukhusclowner och annat skoj. Men det är undantag, projekt och enskildheter.

Man blir helt enkelt inte lika fort frisk i den fula och sterila teknomiljö som sjukhusen utgör idag! Det behövs en politisk medveten vändning, en ny impetus. Tänker att någon karriärsugen ung landstingspolitiker kunde lansera ett helhetskoncept, där de som behöver stanna en längre tid inne i sjukhusvärlden bland annat skulle erbjudas mycket mer av kulturinslag som musik, rörelse, konst, litteratur, intellektuell och andlig stimulans. Utlovas att få lyssna på något vackert, njuta med sinnena, smaka på äkta smaker, röra kroppen, lyssna på uppläsningar ur de låneböcker som glömts bort i vrårna, få introduktion till de tavlor som litet tanklöst sitter här och där bredvid anslagstavlor och bakom skåp. Kanske till och med få dansa, uppleva beröring och massage och beröras till själen. Vila blickarna på äkta natur- och kulturinslag, höra intressanta föredrag, göra yoga eller gymnastik, etc, etc. Allt infogat i en genomtänkt upplevelsemässig, estetisk och arkitektonisk helhet. Det vore sant hälsobefrämjande i det långa perspektivet. Skönhet, trivsel och glädje är läkande – hur kan man ha missat det!?

Tänker att det till valet 2018 bör vara moget att lova avsätta 5 procent av sjukvårdens alla miljarder som ska gå till visionen om en sådan LÄKANDE KULTUR. Den ska på toppen av det skolmedicinska arbetssättet gestalta ett mer konsekvent läkande förhållningssätt gentemot allt patienten utsätts för. Samt att man helt konkret tar in mycket mer av ett renodlat kulturutbud i korridorerna.

Den förra delen kräver en hel del diskussion, tankearbete och bearbetning i olika led innan den kan bli politiskt operationabel och bli till ett paraply för den andra, mer konkreta delen. För många kulturskapare är detta en utmärkt ingång till att verka på nya arenor och ett starkt bevis för kulturens omistliga värde och existensberättigande. Kompetensen finns; det som saknas är sammanfogningen Vård + Kultur = Ny politik! 

Marléne Tamlin

Marléne Tamlin

Christer Sanne

Christer Sanne
Lotta Hedström

Samtal om tillväxt

I frihandelns goda namn

Klimatmålsinitiativet

Den gröna tankesmedjan Cogito
Pustegränd 1-3, 118 20 Stockholm | Webbredaktör: Martin Nilsson | Ansvarig utgivare: Katarina Wangler Björk |