Hacker-kulturen och filosofin att det som kan delas bör delas, sprider sig från den digitala världen till en praktik för delande av varor som kläder, verktyg, fordon och lokaler. Detta kommer vi se mer av framöver menar trendspanare.

I en framtidsspaning 2012 beskriver den holländska tankesmedjan The Pop-Up City den växande ”peer-to-peer”-ekonomin. I kölvattnet av den ekonomiska krisen och en ökad medvetenhet om konsumtionskulturens baksidor har system vuxit fram för att dela på resurser som verktyg, kläder, fordon, lokaler med mera. I Sverige har klädotek eller lånegarderober öppnats i Stockholm, Umeå och Malmö där modeintresserade kan långtidslåna och rotera kläder och slippa köpa nytt och få överfulla garderober. Andra exempel är sajter som RentWant där man kan lägga upp prylar som man inte använder hela tiden så att de kan hyras ut till andra i lokalområdet – skridskor, motorsågar, snöslungor mm. Avsikten är att uppmuntra en lokal ekonomi där man delar på resurser snarare än köper nya prylar. Det kan också handla om att byta och dela lokaler, tillfälliga boenden på olika platser eller sajten Campinmygarden som förmedlar mini-campingplatser i egna trädgårdar runtom i Europa.

Liknande system för att dela resurser har naturligtvis funnits länge i Sverige såväl som andra länder men detta har fått en skjuts av sociala medier då möjligheten att organisera forumen underlättats. Dessa delningsforum skiljer sig från kommersiella förmedlingstjänster, bilpooler och lägenhetsuthyrare genom att de ofta drivs ideellt eller som sociala företag och det är medborgare själva som skapar dessa genom att registrera sina tillgångar på sajterna. På så vis finns i regel ingen stor kommersiell eller offentlig mellanhand, därav namnet ”peer-to-peer”, jämlike-till-jämlike.

Likaså har hacker-filosofin bidragit till det ökade intresset för peer-to-peer-ekonomi, inte minst hos en yngre generation där man anser att resurser som kan delas och komma många till nytta bör så göras. I boken ”The Wealth of Networks” (2006) beskriver Harvardprofessorn Yochai Benkler framväxten av peer-to-peer-ekonomin inom den digitala världen och menar att detta är en framväxande ”tredje” produktionsform och ekonomi, bortom det kapitalistiska och det socialistiska. Med detta menas en form av självorganiserad och kollektiv produktion för att möta behov, lösa problem eller för att det är kul att arbeta tillsammans snarare än motiverad av vilja till vinst eller ägande. Dock finns även ett stort intresse för detta som modell för socialt företagande – något som bland annat beskrivs i boken ”What is mine is yours – the rise of collaborative consumption” (2010). Här beskrivs hur denna organisations- och konsumtionsform blivit alltmer utbredd bland miljöengagerade medborgare, hipsters, småföretagare och de som helt enkelt inte har råd att köpa nya prylar.

Naturligtvis kan man problematisera denna form av produktion och ekonomi och undra över vilka varor och tjänster som lämpar sig för peer-to-peer. Knappast högt specialiserade och risktunga verksamheter som sjukvård eller läkemedelstillverkning. Man kan också fråga sig om inte de kommunala delningstjänsterna såsom bibliotek är bättre på att solidariskt fördela resurser bland medborgare – och att man borde satsa på att utveckla dessa istället? Peer-to-peer-ekonomin bör dock inte betraktas som lösningen på allt eller något som kan ersätta den offentliga välfärden utan bör snarare ses som ett komplement och ett sätt att – i liten skala – skapa en mer hållbar, roligare och lokalt förankrad ekonomi och resursanvändning.

Karin Bradley

info ( at ) cogito.nu