Gör mycket mer och mindre
Vi lever i ett postekologiskt tillstånd skriver poeten Jonas Gren i en artikel på kultursidan i DN den 7 juni. Han menar att klimat- och miljö frågorna borde handla om något helt annat än teknik och maskiner
"Så var det i de gröna rörelsernas barndom. Man försökte lära sig att producera på egen hand. Valde bort så mycket konsumtion av resursslösande varor som möjligt. Kopplingar gjordes mellan global fördelning och miljökriserna. Man påpekade att vi i Sverige tog för oss för mycket av kakan. Så är det inte längre.”
Ja, någonting har hänt under de senaste decennierna; ett ekomodernt synsätt har tagit över och har idag tolkningsföreträde när det gäller den omställning som måste genomföras. Det märks tydligt i politiken, och inte minst inom handeln där vi ständigt uppmanas att konsumera oss till ökad hållbarhet. Frågan är varför det blivit så här.
Gren förklarar det med att ”det där”, det vill säga de värderingar som ursprungligen präglade miljörörelsen, ”tillhörde proggen, hippierna. I det postekologiska tillståndet är det moralistiskt att prata om livsstilar. Man har sin Tesla – om pengarna finns – men individens påverkan i det stora hela är försumbar.”
Det senare är inte minst viktigt. De förändringar vi måste göra för att motverka effekterna av de olika kriser vi ser allt tydligare tecken på får inte påverka vårt sätt att leva. Det har, framför allt på senare tid, blivit fult att prata om att vi har ett individuellt ansvar, att vi alla har en skyldighet att göra vad vi kan för att minska belastningen på Moder Jord.
Men det handlar inte om antingen eller, utan om både och. För det är faktiskt så att medborgare som tar sitt moraliska ansvar och förändrar sina egna liv i större utsträckning bildar opinion och ställer krav på politiken att leverera bättre lösningar.
Det är när människor på allvar sluter sig samma för att protestera mot otidsenliga politiska förslag som det börjar hända saker. Det är när människor sätter sig ner på gator och motorvägar för att med fredliga och demokratiska medel och med sina egna kroppar som verktyg påtala det uppenbart felaktiga och orimliga i den rådande samhällsordningen som vi snabbare når ett nödvändigt systemskifte.
Vi har sett det många gånger förr, bland annat i kampen mot slaveriet, för kvinnlig rösträtt, för medborgerliga rättigheter och inte minst när det handlat om att på fredlig väg kasta av sig kolonialt förtryck. Vi kommer att få se det igen när förlegade värderingar står bakom hotet mot grundvattnet på Gotland, miljardsatsar på nya motorvägar runt Stockholm och en gruva i Gállok.
Men hur möter egentligen det politiska etablissemanget de berättigade krav som ställs på förändring? De bejakas och bekräftas av ett fåtal politiker som själva brinner och kämpar för samma saker; jo, de finns faktiskt. Men merparten reagerar med tystnad. I värsta fall bemöts de med krav på hårdare tag – mot de aktivister som vågar synliggöra sin egen och andras rädsla och ångest och som öppet kritiserar den politiska saktfärdigheten, för att inte säga klimatförnekelsen.
Det vi ser i den svenska politiska debatten idag är en beklaglig feghet. Fler politiker måste våga kliva fram och stå uppför de förändringar som faktiskt måste till. Att medvetet bidra till att spela ner riskerna med den klimat-, miljö-, natur- och biologiska mångfaldskris vi är mitt uppe i är inte bara ett svek mot väljarna i höstens val. Det stora sveket skickar dessa politiker rakt in i framtiden. Vi vet att kommande generationer, djur och natur oundvikligen drabbas om vi inte gör tillräckligt de närmsta åren.
Men även den gröna politiken måste omvärderas. Fler måste våga höja blicken från detaljerna och se helheten. Och kanske är det framförallt bristen på holistiska synsättet, eller snarare bristen på mod att implementera detta fullt ut, som skiljer dagens ekomodernister från pionjärerna i miljörörelsens barndom.
”Klimatfrågan i Sverige handlar om huruvida den stabila elförsörjningen i framtiden ska komma från lagrad vind- och solkraft i vätgasverk eller från kärnkraft. Det är inte oviktigt, men är återigen en fråga om apparater, maskiner” skriver Jonas Gren. Han menar att ”(D)et postekologiska tillståndet (läs ekomoderna, min anmärkning) skapas uppifrån, när makthavarna inte talar ärligt om de dilemman samhället – vi som utgör det – står inför.”
Forskare och debattörer är överens om att de förändringar som måste till går alldeles för långsamt. Med tanke på att mer måste göras på kortare tid är det högst relevant att ställa sig frågan om det inte också handlar om att göra mycket mindre och samtidigt försöka hitta tillbaka till de genuint gröna värden som bevisligen tappats bort under de senaste årtiondena.
I en artikel i SVD i februari förra året menar Max Jonsson att ”Makthavarna har valt att ge oss en oöverstiglig utmaning genom att vägra erkänna att en hållbar utveckling kräver att vi måste backa, omorganisera, skruva ned, minska, upphöra med våra svällande aktiviteter.”
Och han är inte ensam. Alltfler höjer rösten och pekar på det faktum att det inte räcker att köpa en elbil, att vi faktiskt måste förändra vårt sätt att leva om vi ska ha en chans att överleva, kanske inte som art, men väl som en någorlunda fungerande civilisation byggd på tydliga demokratiska principer.
”Poängen jag vill göra”, skriver Jonas Gren, ”är att drömmarna om vägen framåt i det postekologiska tillståndet i princip kretsar kring en enda företeelse: maskiner. Som om de inte var beroende av enorma mängder energi och materia.”
Vi har otvivelaktigt ett ansvar att agera som individer. Vi har också ett ansvar att välja modiga politiska företrädare som vågar gå längre, som vågar ifrågasätta nuvarande normer och rättesnören och som är beredda att arbeta konstruktivt för att förändra inte bara politiken som sådan, utan också synsätten i de egna partierna.
Mycket tyder på att politiken i närtid kommer att tvingas fatta många svåra beslut för att möta de kriser vi står inför. Och varje dag om går utan att tillräckligt görs innebär att de åtgärder som krävs framöver blir allt större och alltmer omfattande.
Motståndet mot en nödvändig förändring är enormt. Konservativa och högerextrema krafter håller emot och gör allt för att bromsa det som måste göras. Samtidigt är vi många som är beredda kämpa för att göra skillnad. Det viktigaste budskapet idag är kanske att vi måste hittar vägar för detta tillsammans. Även om den parlamentariska delen av klimat- och miljörörelsen och den breda utomparlamentariska delen har olika roller måste vi i det svåra läge som råder hitta vägar att samarbeta för att lyfta in de långsiktiga överlevnadsfrågorna i en valrörelse som annars hotar att helt och hållet manifestera ”business as usual”.
Vi behöver onekligen också diskutera de gröna vägvalen och metoderna för den nödvändiga omställningen. Men då krävs också att fler radikala politiker väljs in i beslutande församlingar för att kunna vara med och påverka. Det är dags att på allvar visa att omställningen behövs, att den inte kan vänta, att vi är många, många som vill se verklig skillnad efter valet den 11 september.
Nicklas Adamsson är samhälls- och kulturanalytiker, kväkare och omställare och kandidat tillriksdagen för Miljöpartiet de gröna i höstens val på partiets sörmlandslista (#4) och på partiets rikslista (#22).
